Mot en tillgängligare gemenskap

Den bästa gåvan som studentlivet kan ge är gemenskaplighet, om man frågar mig. Särskilt i Otnäs kan studentens sociala identitet skapas av många olika gemenskaper. Det kan vara hemgillet eller ämnesföreningen, gulnäbbsgruppen eller hobbyföreningen, grunden till gemenskaplighet kan gjutas i många sammanhang.

Jag hoppas att vi alla har möjlighet att få komma med i den verksamhet vi vill och uppleva känslan av samhörighet. Gemensamt för all gemenskaplighet är ändå gränser: vem som hör till gänget och vem som lämnas utanför. Jämlikhet är en central förutsättning för en lyckad känsla av samhörighet- och mycket återstår att göra för att främja det även i Aaltogemenskapen.

Min egen upplevelse av jämlikhetsutmaningarna i universitetskretsarna gäller ableism. Tankesättet där hälsa och icke-handikapp anses vara normen då människor värdesätts utifrån funktionsförmågan. Ableism omslingras tätt i samhällsstrukturerna, hierarkierna och bildsamlingarna genom att skapa förhållanden som möjliggör indirekt och direkt diskriminering.

Som långtidsanvändare av kryckor har jag vant mig vid många olika frågor av främmande och bekanta. Största delen av frågorna har varit harmlösa och välvilliga. En allmän uppfattning är att kryckor används som hjälpmedel endast kortvarigt, vilket ju ofta stämmer. Faktum är att man inte kan anta något om personliga egenskaper utifrån användningen av hjälpmedel eller utseendet.

Alla frågor har ändå inte höjt min sinnesfrid. Nå har du haft så kul under veckoslutet att benen inte bär, är käpparna en del av din klädsel eller varför behöver du kryckor, du rör ju dig så smidigt? Även om det inte är meningen att uttrycken som slängts fram ska såra känns de ändå respektlösa och nedvärderande- och är modellexempel på omedveten ableism.

Vi tänker oss stereotypiskt att handikapp endast innefattar synliga handikapp och antar då att alla funktionsnedsättningar är synliga. Å andra sidan kan vi undermedvetet behöva en förklaring till handikappet eller användningen av hjälpmedel. Slutligen når vi en punkt där ”godkännandet” av handikapp binds till hur synliga handikappen är.

I universitetsgemenskapen framträder omedveten ableism till exempel genom att tillgänglighet ofta föreställs endast gälla tillgänglighet i en byggd miljö. Visst har vi hissar, automatdörrar och ramper och ibland kommer vi ihåg att nämna i evenemangsbeskrivningen om tillgängligheten i evenemangslokalen. Äkta tillgänglighet kräver ändå att också andra dimensioner beaktas såsom kommunikationens tillgänglighet och att tillvägagångssätten anpassas flexibelt till en pluralistisk gemenskaps behov.

Att avveckla ableism kräver utöver självreflektion framför allt en attitydförändring hos oss alla: en vilja att lyssna och förstå andras upplevelser och mod att utmana etablerade normer som betonar icke-handikapp.

Jämlikhet är nyckeln till att gemenskaplighet kan nås av alla. Förverkligandet av gemenskaplighet förutsätter att gemenskaperna utlyser nolltolerans mot diskriminering och konkreta gärningar vid sidan av policydokumentet: uppskattandet av mångfald, identifierandet av diskriminerande attityder och privilegier samt ständig utvärdering av förverkligandet av jämlikhet.

Jenni Toivonen
AUS styrelsemedlem med ansvar för jämlikhet

Besvara AUS enkät om jämlikheten i Aaltos studentgemenskap och vinn biobiljetter! Enkäten är öppen 10.3–28.3.2025 och det tar ungefär 10–20 minuter att svara. Vi planerar nödvändiga åtgärder för att öka jämlikheten i Aaltogemenskapen på basis av enkätresultaten. Länk till enkäten.