Introduktionsveckan genom fysikergulnäbben Millas ögon

Jag är Milla, 19 år och första årets studerande, dvs. gulis, på Aaltouniversitetet. Jag skrev studenten  från Ressun lukio förra våren och beslöt mig för att söka till området för teknisk fysik och matematik på Aalto. Aalto universitetet var ett naturligt val för mig eftersom jag inte ville flytta till en annan stad och Aalto erbjöd kvalitativ undervisning på de områden jag intresserade mig för. Jag valde studieinriktningen teknisk fysik och matematik eftersom jag ända sedan barnsben varit intresserad, och undervisningen varken i  grundskolan eller gymnasiet gav tillräckligt med utmaningar i ämnena.

Våren och sommaren efter skrivningarna kändes lång och redan i slutet av juni väntade jag ivrigt på att få börja universitetet. Det skulle vara trevligt att återigen få lära sig nya saker och utmana sig själv. Framförallt väntade jag på att få träffa människor med samma intresse. Å andra sidan var  just nya människor och att hitta sin egen plats det jag var mest nervös för.

Jag fick programmet för introduktionsveckan hemskickat  i augusti och såg förvånat på det: program varje dag från morgon till kväll! Det verkade som att veckan skulle bli lång och tung, men förhoppningsvis även rolig. Jag var nervös för om jag skulle  orka delta på alla evenemang och koncentrera mig på infoföreläsningarna.

Före introduktionsveckan ordnades ett tjuvstart-evenemang på universitetet där gulisarna och tutorerna fick träffa varandra. På väg till Otnäs var jag nervös men hittade  snabbt  bekanta människor att prata med. Även majoren dvs. phuxmajoren presenterade sig, så nervositeten rann iväg. Evenemanget gav ett gott humör och förväntningarna inför introduktionsveckan växte.

Det blev snabbt måndag och dagen var fylld av nya platser, människor och information. Jag överraskades av hur många gulisar vi var: enbart vid huvudämnet teknisk fysik och matematik började över hundra studerande och det totala antalet på tekniska högskolan var flerfaldigt! Under introduktionsveckan träffade jag nya människor varje dag, av vilka en stor del var sådana som jag inte hade träffat under de tidigare dagarna. Det kändes trevligt, för jag hade aldrig tidigare träffat så många fiffiga människor på en gång, och ur den gruppen skulle jag få välja mina kompisar.

Under introduktionsveckan var det program varje dag enligt den givna tidtabellen. Vi fick besöka Kiljavas lägergård, festa på Aalto Afterparty, spela hobbyspel med andra ”fyssagulisar”, orientera i Otnäs samt umgås i lugn och ro med den egna gruppen och tutorerna. Min favoritupplevelse var Otorienteringen där vi utförde olika uppgifter vid föreningarnas kontroller i Otnäs, och bredspelsstunderna som gruppens tutorer ordnade. Det var trevligt att få bekanta sig med den egna gruppen i lugn och ro och även få några kompisar som jag visste något mer om än enbart namnet. Dessutom var det välkommet att få umgås i en liten grupp som motvikt till kvällsfesterna och utflykterna.

Under veckan var det också sk. officiellt program dvs, infoföreläsningar och möten med olika ansvars- och kontaktpersoner. Vi fick anmäla oss till kurserna i första perioden och först då, när jag valde kurser insåg jag att det inte fanns kurser i modersmål, historia eller andra ämnen som jag avskydde i grundskolan eller gymnasiet och de skulle inte heller komma att finnas. Det här hade jag väntat på länge! På föreläsningarna pratades det mycket om hur universitetsstudier skiljer sig från gymnasiet. Flera av talarna förvarnade oss om att man inte ska välja för många kurser för en period och inte trötta ut sig genom att kräva perfekta resultat av sig själv, utan koncentrera sig på återhämtning och vila. Dessutom berättades det att största delen av tiden på universitetet går åt till självständiga studier istället för föreläsningar. Det kom som en överrasking att universitetsstudier kräver så mycket arbete att det finns risk för utbrändhet - mina egna föreställningar  om universitetet hade främst gällt fester och att  det inte är närvaroplikt på föreläsningarna.

Nu i slutet av introduktionsveckan är jag trött men nöjd. Veckan överträffade mina förväntningar, även om det fanns lite för mycket program i mitt tycke. Det känns som att jag hittat en gemenskap där jag trivs och jag väntar med iver på nästa vecka då studierna och de första kurserna börjar.