"Lycka till" räcker inte - universitetsstuderande behöver konkreta lösningar
Finlands regering höll en informationstillställning för studerande den 2 mars 2021. I stället för konkretion och lösningar bjöd närvarande statsminister Marin, undervisningsminister Saramo och vetenskaps- och kulturminister Saarikko på svagt förberedda anföranden vars centrala budskap var att studerandena bara ska ”försöka orka ännu”.
Vi orkar inte, vi har inte orkat på länge. Redan år 2016 visade Hälsoundersökningen för högskolestuderande att en tredjedel av studerandena hade mentala hälsoutmaningar som hade en tydlig koppling till försörjning, socialt liv och studieframgång[1]. Enligt Helsingfors universitets färska undersökning känner merparten av studerandena att de antingen är helt utmattade eller har utmattningsrisk [2]. Enligt Åbo universitet upplevde över hälften av svarandena att coronaläget inverkat försvagande på den allmänna studieförmågan och nästan två tredjedelar upplevde att studiemotivationen, studierutinerna och koncentrationsförmågan försvagats [3]. Nästan en fjärdedel av de som svarade på Tammerfors universitets enkät svarade att universitetets utrymmesbegränsningar orsakat mycket ensamhet och en tredjedel svarade att begränsningarna orsakat ganska mycket ensamhet [4]. Enligt Helsingin Sanomats enkätundersökning berättade över en fjärdedel av studerandena att deras ekonomiska situation försämrats under det gångna året [5]. Listan bara fortsätter. [6].
Högskolestuderande är förlorare
Frågetillfället var en besvikelse för många högskolestuderande eftersom frågorna som gällde högskolestuderande besvarades med lösningar som gjorts för andra stadiet och vädjandes att även andra har det svårt. Vi högskolestuderande är frustrerade för vi har förlorat mot studerande på andra stadiet och de i arbetsför ålder. Utgångsmässigt har andra stadiets studerande försökts hållas i närundervisning under det senaste året och statsledningen har varit mycket oroliga för den kommande tre veckors distansperioden. Å andra sidan har högskolestuderande som i bästa fall endast är ett år äldre haft distansundervisning i ett års tid och situationen förändras inte förrän hela samhället öppnas.
Studerande som inledde sina högskolestudier förra hösten är i en särskilt svag ställning. Många har flyttat till sitt första egna hem på en helt ny ort och varit tvungna att inleda sina studier helt eller nästan helt som distansstudier. Studiernas inledning är även i normalfallet en stor vändpunkt och stressfaktor för många unga men nu måste man erfara det utan att få lära känna varandra ansikte mot ansikte då gemenskapligheten begränsas till Zoom och sociala medier. Varför är staten inte lika bekymrad för högskolestuderande som för andra stadiets studerande? Före pandemin bildades studerandenas sociala kretsar av studiekompisar på samma kurser, lunchsällskap och hobbykompisar. Vänskapsrelationer knöts och gemenskaplighet upplevdes på evenemang och i gillesrummen. Då äkta människokontakter saknas kan man inte skapa varaktiga människorelationer och vi blir ensamma i våra små lägenheter.
Distansundervisning är inte samma sak för unga vuxna som distansarbete är för medelålders. Största delen av oss har inte särskilda arbetsrum, familj i samma bostad eller pengar att investera i hemgymnastikredskap. En betydande del av oss lever ensam på under 25 kvadrat därifrån vi inte kan avlägsna oss annat än för högst utomhusvistelse. Den egna rektangellika ettan är omöjlig att dela i olika utrymmen för studier, fritid och motion. Alla offentliga lokaler och motionstjänster har varit stängda redan länge och man kan inte förvänta sig att låginkomsttagarstudenter skulle har råd att studera på café eller köpa medlemskap på en privat konditionssal.
Vi behöver riktig hjälp
Avsaknaden av gemenskaplighet och sociala kontakter, distansstudier och ekonomisk osäkerhet tär på högskolestuderandenas välbefinnande. Vi är besvikna på ett samhälle som inte verkar bry sig om oss. Antalet utmattade studerande fortsätter öka alarmerande och Studenternas hälsovårdsstiftelses tjänster har stockat sig i och med yrkeshögskolestuderandenas övergång till Studenternas hälsovårdsstiftelse och det växande hjälpbehovet. Distansstudierna är utmanande och det är inte motiverande att plugga ensam [7]. Och det bästa som regeringen kan erbjuda är kämparhälsningar och en påminnelse om att vi förväntas vara generationen som lyfter Finland ur diket efter pandemin. Ämnesföreningar, föreningar och vår studentkår har alla varit uppfinningsrika och gjort sitt bästa för att hjälpa sina medlemmar men våra knep börjar ta slut. Vi behöver riktig hjälp.
Tilläggsmånader till studiestödet kan sökas men fås endast om man kan påvisa för FPA att studierna inte kan bedrivas för att kurser inte erbjuds eller studierna är omöjliga att avläggas på distans. Tilläggsmånader fås alltså inte på grund av sjukdom eller utmattning. Förra året lättades studiestödsmånadernas studiepoängskrav en aning men det samma har inte fortsatt detta år. I praktiken borde man studera i samma takt som före coronapandemin och det är inte rimligt på något sätt. Flexibilitet för studiestödet inte enbart behövs- det är nödvändigt.
Finlands regering, vi ber, kräver och behöver mer konkreta lösningar. Tilläggsmånader till studiestödet, förlängning av den målsatta tiden för studielånskompensation och tilläggsresurser till SHVS är möjliga omedelbara lösningar på situationen. Nivåförhöjning av studiepenningen, terapigaranti och höjning av högskolornas grundfinansiering är åtgärder som på riktigt skulle hjälpa vårt orkande och avläggandet av studierna även på lång sikt. Lämna oss inte ensamma.
Tiina Pajukari
styrelsemedlem
Socialpolitik, val, välbefinnande och hållbar utveckling
Källor:
[1] https://www.yths.fi/yths/tutkimus-ja-julkaisut/korkeakouluopiskelijoiden-terveystutkimus/
[5] https://www.hs.fi/talous/art-2000007710617.html
[6] https://twitter.com/SakariTuomisto/status/1365235123998851077