Framtidstron behöver strukturer och gemenskaper

Under en tid då klimatförändringen framskrider, ekonomin är osäker, geopolitiken vacklar och pressen på individens prestationskultur är stor är det inte ett under om många unga vuxnas mentala hälsa vacklar och framtidstro prövas. Nyyti ry har lyft fram framtidstro som temat för mentalhälsoveckan det här året.  

Jag identifierar mig med den unga åldersgruppen som mår dåligt och tror på vikten av att skapa en framtidstro. Studenternas mentalhälsosituation är alarmerande. I en undersökning som gjordes år 2024 berättade 15 % av högskolestuderandena att de fått depressionsdiagnos och över 17 % att de fått diagnosen allmänt ångestsyndrom under föregående år (THL, 2024). Nästan två tredjedelar av de som behövde mentalhälsotjänster upplevde att de inte fått tillräckligt med hjälp av SHVS (THL 2024). För att kunna luta sig på framtidstron i denna situation behövs både trovärda strukturella stödåtgärder för att förbättra studenternas mentalhälsotjänster och en politik som bygger och skapar en hållbar framtid på riktigt för kommande generationer.  

Nyyti ry betonar att framtidstron byggs upp av hopp, betydelse och gemenskaplighet. Strukturella lösningar skapar en grund för hopp men i Otnäs är framför allt gemenskaplighet i våra händer och därigenom vardagens betydelsefullhet. Vår Aaltogemenskap är full av exempel på hobbyföreningar som samlas kring gemensamma intressen, aktivismcirklar och vildare idéer där vi unga vuxna har möjlighet att hitta oss själva, våra människor och vårt vardags betydelsefullhet. 

Gemenskaperna i Otnäs och annanstans har också varit för mig de instanser som burit mest innan man fått ta del av mentalhälsotjänsterna och långt vid sidan av dem. Men då psykiska hälsan vacklar är det mycket utmanande att hitta kapacitet till att ta del av sociala kretsar- om inte omöjligt. Under bättre tider är det viktigt att vi alla bär ansvar för att uppmärksamma omgivande människor.  

Låt oss alltså se till i våra egna gemenskaper att alla har möjlighet att höra till gruppen och delta enligt sina egna resurser. Må det så vara frågan om mottagandet av nya studenter, låg-tröskel kvällar för klimatångest eller alpackor som kommer till Alvarsplatsen för att klappas, med små gärningar och möten bygger vi betydelser i andras vardag. Inget annat förbättrar den vacklande färden än det att vi inte behöver vara ensamma. 

Kerttu Peura
AUS styrelsemedlem, socialpolitik